Kommer ihåg som om det vore igår när Simon Hunt tog över i Kalmar FF. Killen kom som en frisk fläkt och tog över när Nanne valde att gå till Helsingborg. Man andades lite morgonluft efter att Nanne, som redan under sommaren skrivit på för HIF och trillat ur Allsvenskan med de röda i kval mot GAIS, lämnade över det sjunkande skeppet KFF till denne engelsman som tidigare tränat Brage. Comebacken skulle gå fort. Kalmar skulle spela Allsvenskt igen var visionen. Snabbt stod det dock klart att Hunt inte var någon slipad tränare. Det han främst saknade var kontinuiteten. Under sitt år som tränare hade han knappt aldrig samma startelva, något som givetvis kritiserades när resultaten uteblev. Alla känner säkert till historian om hur Jocke Lantz räddade kvar Kalmar i den nybildade Superettan genom att göra mål i den 88:e minuten och fullborda KFF-vändningen till 3-2 borta mot Sylvia. Då hade Simon Hunt redan fått gå. Simon Hunt är och förblir en av Kalmars sämsta tränare någonsin.
Varför tar jag då upp Simon Hunt undrar ni? Jo, jag frågar mig: har vi lärt oss något av våra misstag? Kalmars mest framgångsrika period i klubbens historia är de senaste åren. Då vi placerat oss i toppen varje år trots en bra mycket mindre budget än övriga klubbar. Vi har visat att pengar inte är allt, att ett lag med spelare från närområdet kryddat med några brassar kan göra silver till guld. Jag kommer ihåg bortamatchen mot GAIS 2003 när vi tog klivet upp i finrummet igen. Det var då det började. Regissör var Nanne, åter från Helsingborg, med ett stabilt lagbygge med Tobbe, Rydström, Bagarn, Kaldner osv. På den tiden var laget gediget - precis som det senare skulle vara guldåret 2008.
I år, anno 2010, är Kalmar FF ett lag i spillror. Inre konflikter har rivit upp sår och resultaten är mer värdigt ett superettanlag än de forna mästarna. Kontinuitet har tidigare varit vad Nanne har stått för. Petter Wastå har stått i mål i laget sedan urminnes tider, även när hans räddningsprocent varit under all kritik. Wastå står kvar - men framför honom byts det till höger och vänster och den enda som är säker på sin plats i övrigt är väl Rydström och möjligen Sobralense. Jag undrar mig: Hur kommer det sig? Visserligen anpassar man i allt högre grad spelet efter motståndarlaget idag, men du får aldrig ta det så långt att du mister ditt eget spel. Har KFF gjort det? Kanske. Självklart är det fler bidragande orsaker. Speedkulorna Dauda och Mendes får naturligtvis inte ut vad de borde få på planer där tjonga är det enda alternativet, men det problemet har samtliga lag i serien. KFF borde vara så pass bra att man kan hantera flera matchbilder. Konflikterna? Jovisst, stämningen i en trupp hänger förmodligen i hög utsträckning ihop med resultaten.
Vad bör göras? Mitt anspråkslösa förslag är att Don Nanne ger samma elva chansen upprepade gånger. Att byta så mycket som Nanne gjort på senaste tiden skapar bara oro i en redan skärrad trupp. Nanne är en tränare som är värd varje lovord. Han har skapat något fantastiskt med KFF. Dock tycker jag inte man ska dra sig för att kritisera honom när så bör göras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar